Kapitel 9 - Audition
Fortfarande Justins perspektiv
Jag, Ryan, Chaz & Alfredo satt i bilen på väg mot The Parloor, där vi skulle ha våra auditioner. Det stod redan massor med tjejer utanför ingången så vi körde in på baksidan. Efter att jag blev världens kändaste tonåring har bakdörrar blivit min nya bästavän. Med alla fans som står vid ingången, så är det ett måste, enligt Kenny.
Väl inne i salen där auditionerna skulle hålla till, började Chaz och Ryan hoppa runt som galningar och skriker saker som: "Jag kommer hitta min nya fru!" "Jag är galen i tjejer!" "Vi ber till Gud, för att vi är bästavänner med JB. Amen!" Den sista var den roligaste, och jag kunde inte avstå från att skratta. Dem är ju helt och hållet sjuka i huvudet! Totally! Mah weird homies forever ^^
Samtidigt några kvarter bort {Carmens perspektiv}
"Skynda Melissa! Den börjar snart och jag vill inte vara sist!" skrek jag när jag & Melissa rundat ett hörn.
"Jag springer så snabbt jag kan!" skrek Melissa tillbaka och flåsade högt.
"Jag älskar dig, mi wawa. Men du har världens sämsta kondition." sa jag och suckade.
Melissa stannade plötsligt och sa: "Spring du, jag kommer senare. Jag kommer seriöst svimma snart om jag fortsätter springa!" Jag stannade upp i ett ögonblick för att tänka och innan jag vände mig om, log jag medlidande på henne. Sedan började jag springa. Det enda som existerade var mina flåsande andetag och skorna som slog hårt i golvet för varje språng jag tog. Väskan som hängde ner för min axlar flög irriterat upp och ner på min högra höft. Men det hann jag inte tänka på för nu såg jag The Parloor. Men någonting var totalt fel. Det stod ingen utanför. Jag såg en enda person. En mörkhyad man som var på väg att stänga dörren. Fuck!
"Neeeeej! Vänta!" skrek jag så högt jag kunde och sprang så fort jag kunde mot ingången.
Mannen öppnade dörren och ställde sig utanför ingången. Måste sett extremt weird ut när jag kom där springande med öppen mun och stora ögon och massor med svordomar kommande från min mun.
När jag kom fram till dörren och sa: "Jag är här för en audition för att vara bakrundsdansare.", höjde mannen på ögonbrynen men log sedan och sa: "Du har tur, jag skulle precis stänga." Jag kramade honom snabbt och sa tack och sprang sedan in och bytte om.
Jag bytte om till mjukisshorts till knäna och ett vitt oversize-linne. Innan jag gick ut på scenen satte jag snabbt upp håret i en slarvig "boll". Jag tog tre djupa andetag och gick ut på scenen.
Scenen var redan full av omkring 50 tjejer, där häften dansade och resten stretchade. Man såg genast på dem som dansade att dem var duktiga! Vissa kanske var sämre än dem andra, men alla var suveräna! Gud, jag kommer aldrig klara det här! Vart är Ryan & Chaz när man behöver dem? Jag satte mig ner, längst fram till höger och började stretcha. Okej, tänk positivt Carmen! Du kommer klara det här. Lär dig dansen, få in den i huvudet, visa den fantastiskt och sen dansar du salsa på solot. Jag kommer klara det!
Mina tankar avbröts av att en mansröst hördes från andra sidan av scenen. "Alla samlas här!"
Alla sprang genast till mitten av scenen och försökte komma så nära rösten som helst. Olyckligt nog kom jag långt bak. Så när personen sedan sa att han skulle lära ut en dans fick jag panik. Ett ögonblick stod alla stilla, sedan helt plötsligt började alla - utan jag - dansa. Jag försökte hänga med så gott jag kunde genom att kolla på dem som dansade framför mig. Och det gick mycket bättre än vad jag trodde. Jag lärde mig snabbt dansen och när vi sedan tog paus så övade alla på dansen utan jag. Jag kunde den utantill i huvudet. Jag kände mig lite udda där jag stod helt still medan alla andra övade på dansen, så jag började öva på den för mig själv.
Jag tror jag var den första som märkte när juryn kom in i salen och satte sig vid bordet framför scenen. Det var två män i kostym och fyra stycken i hoddie. Jag kände genast igen en av dem, när han tog av sig luvan och ställde sig upp. Alfredo Flores. OMG! Jag har alltid älskat honom, han är min största idol inom dans. Min dröm kommer kanske bli sann! Jag kommer få dansa tillsammans med honom.
"Hej tjejer! Nu har ni förhoppningsvis lärt er dansen av Adam och så ja... Let's see what you got!" sa han.
Alfredo delade snabbt in oss i grupper på 10 personer. Olyckligt nog, kom jag i den sista gruppen. Den första gruppen gick upp och dansade och sedan gick dem av scenen. Gick det så snabbt!? Snart hade andra gruppen dansat, sedan hade den tredje och fjärde också gjort det och nu var det dags för min grupp. Vi gick upp på scenen och ställde upp oss i två led och musiken börjar spelas och jag börjar dansa den dansen vi just lärt oss. Jag koncentrerar mig som aldrig förr och drömde mig in i dansens värld. När låten tagit slut stannar jag upp och vänder mig med ett leende mot juryn, eller rättarsagt Alfredo. Han kollar imponerat på mig. Just mig. Han vände sig om till killen som satt bredvid honom och sa något till honom. Killen nickade ivrigt och vände sig mot mig. Kunde han inte ta av sig den där jävla luvan? Jag suckade och kollade runt på alla tjejerna som stod runt mig.
Alla de andra fyra grupperna hade nu kommit upp på scenen och ställt sig bredvid oss och alla var lika förväntade. Alla stirrade spänt på juryn och äntligen, efter några minuter ställde dem sig upp och gick mot scenen. Men efter några meter, gick männen i kostym in genom en dörr och försvann. Likaså gjorde två av killarna i hoddies, men genom en annan dörr närmare scenen. Kvar var Alfredo och en av killarna med hoddies som sakta gick upp på scenen och ställde sig framför oss.
"Ni alla var fantastiska men det är tyvärr endast 8 stycken som går vidare till nästa rond." sa Alfredo och såg medlidande på allihopa. "Anyways, dem som går vidare går genast ut genom den dörren..." fortsatte han och pekade mot dörren killarna i hoddies gått ut genom. "Och väntar därinne tills jag kommer. Och ni andra, ja. Jag tror ni vet vad ni ska göra."
Jag svalde hårt och väntade spänt på när dem skulle berätta vilka som kom vidare. Tänk om jag inte kommer vidare? OMG! Tänk om dem tyckte jag var urdålig!? Oh my good. Tänk om jag är den första som dem säger ska gå härifrån? Mina tankar avbröts av att killen i luvan började prata.
"Precis som Alfredo sa, så var alla duktiga. Anyways, let's keep going." sa han och skrattade. Den där rösten lät bekant...
"Okay, Carmen Lopez, ta ett steg framåt!" sa Alfredo högt och sökte efter mig bland alla tjejerna.
Jag svalde hårt och tog ett steg framåt. Gud, det är nu han berättar att jag tyvärr inte klarade. Ska jag springa nu så jag inte skämmer ut mig?
"Du kom vidare, sunshine! Jag blev riktigt imponerad när jag såg dig dansa, så gå nu och vänta på oss i rummet där borta."
Sa han nyss att jag kom vidare? Gud, jag kommer hyperventilera. Jag står helt still och kan inte röra mig. Detta är ju ännu mer pinsamt än att åka ut först. Jag skakade snabbt på huvudet och gick av scenen. Alfredo följde mig med blicken och log stort mot mig innan jag stängde dörren om mig.
Jag stod inne i en avlång korridor. Korridoren var helt tom förutan två dörrar rakt framför mig. Wtf? Vem har en såhär avlång korridor, men bara två rum? Jag gick sakta fram till dörren till vänster och innan jag öppnade dörren sneglade jag bakom mig. "Hoppas ingen kommer nu..." sa jag tyst till mig själv innan jag öppnade dörren och kollade mig omkring. Det var en danssal. Salen var enorm! Det var speglar överallt. Väggarna, taket. Det enda som inte visade min spegelbild var dörrarna. Jag fick världens danssug när man var i ens dröm danssal, och jag började dansa.
Jag hade dansat i en kvart när jag såg att det stod massor med folk i dörröppningen. Embarrassing!
"Öhm... Jag råkade stöta till dörren och såg danssalen så jag kunde inte låta bli att dansa..." sa jag och beredde mig för utskällning för att jag inte väntat därute som dem sagt. Istället började alla applådera. Högt! Jag höjde på ögonbrynen och kollade på alla i folksamlingen. Plötsligt stod Alfredo Flores längst fram och sch:ade alla. Han vände sig mot mig och log. "Där fick ni ett jättebra exempel på ett nästan solo." sa han och skrattade. "Anyways. Juliette, Annie, Cassidy och Amber stannar här. Och Carmen, Chelsea, Mandy och Rachel går till rummet här bredvid. " fortsatte han och nickade hejdå till mig med leende. Jag log tillbaka och gick sedan ut ur rummet tillsammans med tre andra tjejer. Precis när jag skulle öppna den andra dörren tog en av tjejerna tag i mig. "Du är ju grym på att dansa!" utbrast hon och kramade mig. "Förresten, jag är Chelsea." Och nästan exakt efter Chelsea presenterat sig, gjorde de andra tjejerna desamma. Jag log mot dem och jag sträckte mig efter dörrhandtaget och denna gången tog inte någon bort den. Vi gick tillsammans in i rummet. Även detta var en danssal, men denna salen var såååå mycket större.
"Hej tjejer!" hördes en röst. Jag vände mig hastigt om och där satt ingen annan än Justin. Och på var sida om honom satt mina två bästavänner - Ryan & Chaz. Vad gjorde dem här?
"Vad gör ni/du här?" utbrast jag och Ryan samtidigt. Jag suckade och sa: "Jag är här för att få chansen att bli bakgrundsdansare. Vad gör ni här?"
Dem kollade på varandra och sa samtidigt: "Du är på audition för att bli en av Justins bakgrundsdansare, precis som Alfredo." Jag stog helt still i ett ögonblick och bara stirrade på dem. Hur kunde jag vara så dum att jag inte kände igen Justins röst när han pratade där ute på scenen?
"Jahaaaa..." sa jag och kollade osäkert ner i golvet. Chaz började plötsligt skratta och jag kollade upp.
"Ma girl, hur kan man vara så smart men ändå inte?" sa han och flinade.
Jag himlade med ögonen och log mot Justin och mimade förlåt och vände mig sedan om till Chelsea och de andra tjejerna som stod helt blickstilla vid ingången med blicken flygande från mig till Justin.
"Jag är bästavänner med hans bästavänner. Det är komplicerat." sa jag och log försiktigt.
Dem vaknade upp och log. Gr8! Dem tog det rätt så bra, tänkte jag innan jag vände mig om till Justin, Ryan & Chaz. "Whatever. Men vad ska vi göra nu? Flores berättade bara att vi skulle komma in hit." sa jag och kollade nyfiket på dem.
"Well, det är bara en av er som kommer bli en av mina bakgrundsdansare. Och sen är det en från Al's grupp. Men iallafall, ni ska dansa varsitt solo och sedan väljer vi en av er helt enkelt. Rachel, du får börja. Ni andra kan gå ut." sa Justin och såg medlidande på oss när han berättade att det bara var en av oss. Jag, Chelsea, Mandy och Rachel sneglade på varandra och log vänskapligt mot varandra. Sedan gick jag, Chelsea och Mandy ut. Vi kunde höra hur musiken startades inne i rummet.
Vi bestämde oss för att springa bort till omklädningsrummen och hämta våra grejer. Jag var den enda av oss som tänkte byta om, så efter dem hämtat deras saker gick dem ut och jag var ensam kvar.
Jag tog sakta ut mina svarta klackskor och min vita svart-prickiga klänning och tog på mig det. Jag liknade mamma. Det var hennes klänning innan hon dog. Jag har inte använt den sedan hon dog heller. Ville spara den till en speciell och betydelsefull stund. Någonting jag vill att hon ska se. Jag vill att hon ska vara där och hjälpa mig igenom det. Klänningen är som en del av henne, eftersom det var hennes första tävlingsklänning. Även hon, älskade att dansa. Hon hade massor med danspokaler från olika tiodans-tävlingar. Det var genom en av dem danstävlingarna hon och pappa träffades...
Mina tankar avbröts av att Chelsea kom in och sa att Mandy nyss gått in och skulle dansa och att någon av oss snart skulle in och dansa. Jag nickade snabbt och Chelsea försvann. Jag kollade på mig själv i spegeln. "Du kommer klara det här Carmen! Du har det i blodet!" sa jag till mig själv. Innan jag gick ut kollade jag snabbt min klädsel och log åt vad jag såg. En yngre version av mamma. Hoppas pappa ser det här, tänkte jag innan jag stängde dörren bakom mig och började gå mot danssalen. Halvvägs dit gick jag förbi Mandy som snabbt sa lycka till och gick sedan iväg. Väl framme utanför danssalen satte jag mig ner på golvet och vilade huvudet mot väggen. Jag antar att jag somnade en liten stund för plötsligt öppnas dörren och Chelsea kommer ut. Hon ler stort mot mig och säger att det är min tur och lycka till och dansar sedan iväg.
Jag går in i danssalen och skrattar när jag ser Ryan, Justin och Chaz tjafsa, om ingen annan än Chelsea.
"Hon är min!" "Nej hon är min!" "Jag såg henne först, dude!"
"Ey, killar! Shut up!" skrek jag och började skratta. Deras blickar vändes mot mig och dem höll äntligen käften. "Äntligen!" sa jag och flinade mot dem.
Justin skrattade och viskade något till Chaz som sken upp. "Om jag får Chelsea, så kan du få Carmen och Ryan kan ju ta Rachel?" sa han och kollade frågade på dem. Justin skrattade och log mot mig. Jag himlade på ögonen och gick fram till dem och la min cd-skiva på bordet dem satt vid. Justin tystnade och kollade nyfiket på skivan. "Salsa Dura." sa han tyst för sig själv och kollade leende upp på mig. "Så jag får se lite salsa idag alltså? sa han och vickade på ögonbrynen (sådär flörtigt ni vet). Jag skrattade och nickade. "Försök lär dig någonting lilla gubben." sa jag kaxigt och ställde mig i mitten av salen och väntade på att musiken skulle startas. Detta var första gången Ryan & Chaz såg mig dansa. Justin hade redan sett, olyckligt nog.
Äntligen startades musiken och jag dansade till rytmen. Jag hade gjort en koreografi med snabba steg och många hopp så att det inte bara var salsa. Jag hade även lagt in lite mer höfter och rumpa. Jag såg ut precis som resten av min släkt, stora former. Och jag var stolt över dem!
Jag var helt i min egna värld och när musiken tillslut tystnade och jag slutade dansa såg jag förväntansfullt på killarna. Dem satt helt stilla och bara stirrade på mig. Ryan var den som avbröt tystnaden.
"Varför har du inte sagt att du är så grym på att dansa? Eller du? Du har ju sett henne dansa!" sa han först vänd till mig och sedan till Justin. Jag och Justin fick en snabb ögonkontakt innan Justin svarade. "Jag trodde ni redan visste." sa han enkelt. Ryan suckade och vände ansiktet mot mig igen. Jag öppnade munnen för att börja förklara men Ryan skakade snabbt på huvudet och sa: "Du är så mycket bättre än de andra tjejerna!" Chaz utbrast genast: "Håller med!". Alla vände sig mot Justin.
"Vad tycker du, Biebz?" flinade jag. Han kollade på mig med de där underbara hasselbruna ögonen och släppte mig inte med blicken när han sa: "Du var fantastisk! Du har tekniken, passionen, utseendet, känslan, rytmen. Ja allting! Det går inte att förklara hur duktig du är! Och om man kollar tillbaka när du dansade dansen Adam lärde er, så är du lika bra på hiphop som salsa och balett!"
Wow, det var nog den bästa komplimangen jag någonsin fått. Den blev ju ännu bättre av att det var just Justin som sa det. Lägg av nu Carmen! Han är Selenas pojkvän, och du har känt henne sedan du var liten! sa jag argt till mig själv inne i mitt huvud. Jag kollade mig snabbt omkring för att se om någon märkte att mitt ansiktsuttryck förändrats, men nej. Thank god!
"Oj, du kan vara charmig och gullig! Det trodde jag inte. Jag som trodde du var värsta prankstern." sa jag och spelade förvånad.
Justin slutade genast lé sitt charmiga leende och fick sitt busiga leende på läpparna. "Jasså? Vänta du bara!" sa han busigt och flinade. Jag himlade med ögonen och gick fram till bordet och sträckte fram handen. "Skivan tack."
Justin höjde ögonbrynen och blinkade med ögonen. "Ett snälla kanske?" sa han.
Jag suckade. Killar alltså. "Snälla Justin!" sa jag och gjorde puppyface. Han flinade lyckligt och gav mig cd-skivan.
Han ställde sig upp och kollade på Chaz & Ryan. "Ska vi gå och berätta för Al vem det blev?" sa han.
Chaz & Ryan nickade och gick mot utgången. Jag följde med dem ut, men vi skiljdes sedan åt för dem skulle gå och leta upp Alfredo och jag skulle till scenen och vänta med de andra 7 tjejerna på vilka två det blir. Jag sa snabbt hejdå och gav alla en kram och sprang sedan ut genom dörren ut till scenen. Så fort jag kom upp på scenen ropade Rachel på mig och jag såg henne, Mandy och Chelsea sitta i en klump i mitten av scenen. Jag gick snabbt fram till dem och satte mig bredvid Mandy och vi började genast diskutera om hur det gick på vårat solo och om vad Justin sagt om dem. Jag tänkte på det Justin sagt om mig, att jag var fantastiskt. Menade han att min dans var fantastiskt eller jag.
De andras solon hade gått bra, men Justin hade bara sagt att dem var bra. Och när dem sedan frågade vad han hade sagt om mig sa jag samma sak, att han bara tyckte jag var bra.
Justins perspektiv
Jag, Chaz, Ryan & Alfredo gick genom korridoren och diskuterade om allas solon. Alfredo hade redan valt sin tjej, en söt tjej som hette Cassidy, så hans val behövde vi inte diskutera. Så vi diskuterade min tjej. Jag hade genast sagt att jag tyckte att Carmen skulle vara med när Alfredo frågade vem vi hade valt men Ryan hetsade om att Chelsea var lika bra. Jag förstår inte varför han inte vill att Carmen ska vara med i musikvideon. Det är ju världens största chans för henne, och han gillar ju henne. Då borde man ju vilja att dem ska vara lyckliga, right? Men varför vill han då att Chelsea ska komma med istället för Carmen. I don't get it.
"Ryan, jag tycker faktiskt också att det borde vara Carmen. Såg du inte hur grym hon var på hiphopen?" sa plötsligt Alfredo och kollade frågande på Ryan. Han var helt tyst men tillslut nickade han och sa tyst ja.
"Precis, hon var fantastisk! Därför borde det bli hon och inte Chelsea." utbrast jag och Al samtidigt. Vi kollade på varandra och skrattade.
"Yaya, jag bryr mig inte." mumlade Ryan och ökade takten. Vi andra hängde snabbt på och snart var vi framme vid dörren in till scenen. Alfredo öppnade dörren och jag drog upp luvan över huvudet och likaså gjorde Ryan & Chaz. Vi gick sakta upp på scenen och snart såg vi de åtta tjejerna och de såg oss. Allihopa ställde sig snabbt upp och kollade förväntansfullt på Alfredo. Några av tjejerna kollade frågande på mig, Chaz och Ryan, men när Al började prata slutade dem att tänka på det och det enda som fanns var Alfredo. Även Carmen, vackra Carmen stirrade på Alfredo som om han vore någon slags gud. Fan -.-
Carmens perspektiv
När Alfredo kom upp på scenen med tre killar bakom sig med luva visste jag på en gång att det var Justin, Chaz & Ryan. Jag började tänka på hur tyst Ryan hade varit inne i danssalen. Han är aldrig så tyst.
Men mer hann jag inte tänka på det för Alfredo började prata.
"Tjena ladies! Nu har ni dansat era solos och ni alla har varit extremt duktiga. Men som sagt, det är bara två av er som faktiskt kommer bli bakgrundsdansare. Och den första är... Cassidy Mansour." sa Alfredo och kollade runt i samlingen, hittade Cassidy och log mot henne. "Kom nu tjejen! Du förtjänar det." fortsatte han och vinkade åt sig henne. När hon gick förbi mig kunde man verkligen se hur lycklig hon var. Det forsade glädjetårar nerför hennes kinder.
Väl framme vid Alfredo kramade han om henne och tårkade hennes tårar. "Du dansar grymt ska du veta!" sa han och log stort mot henne. Hon fnittrade generat.
"Och nu till den andra." sa Al och gick ett steg närmare Justin, som fortfarande hade luvan på sig. "Den andra som kom vidare är..." Alfredo tystnade och bredvid honom drog Justin av sig luvan, tog ett steg framåt och skrek: "Carmen Lopez!". Han log stort mot mig när jag gick fram till honom och gav honom en kram. När jag sedan fick en kram av Alfredo fucking Flores, kunde jag inget annat än få för mig att jag drömmer. Men nej, det gör jag inte. Jag ska faktiskt dansa tillsammans med Alfredo Flores - på Justins konserter däremot - där alla kan se mig. Det kan jag bara utrycka med fyra ord. Oh-my-fucking-good!
Yeah! Nu kommer det bli mer med Justin. Vad vill ni ska hända? Kommentera !!
Kapitel 8 - Remember you
Carmens perspektiv
Jag lärde snabbt känna laget och deras spel. Jake & jag spelade fantastiskt som mittfält, enligt våra lagkamrater när dem gratulerade oss efter matchen vi vunnit med 13-4, då 6 av målen var skjutna eller assisterande av mig och Jake. Extra poäng åt oss ^^
Det faktiskt kul att spela fotboll med killarna. Kände mig extremt stolt över mig själv att jag bevisat att tjejer kan vara lika bra som killar på att spela fotboll. Fast om jag ska vara ärlig, tror jag inte att någon av tjejerna i klassen någonsin kommer vara med på fotbollen, även om dem måste. Då skulle dem säkert stå helt stilla och fixa håret eller något. Eller prata om den där supersnygga killen dem såg på stranden igår -.-
"Vad står du och tänker på, sunshine?" Jag hoppade till och vände mig om.
"Fyfan Ryan! Du kan ju inte bara komma och skrämma mig sådär!" utbrast jag och kollade surt på honom. Han flinade bara och sa: "Whatever. Men vad tänkte du på?" Nu kollade han nyfiket på mig.
"Jag tänkte bara på matchen och hur mycket bättre jag var än dig" sa jag och hoppade på honom.
Vi brottades en stund innan en Range Rover körde in framför omklädningsrummen.
"Ryan, skynda dig!" hördes Chaz röst inne från bilen.
Vi ställde oss upp och Ryan gick fram till bilen och öppnade dörren till framsätet. Chaz satt och flinade och sa: "Vad? Du får sätta dig där bak."
Ryan skakade på huvudet. "Never!" Han tog tag i Chaz arm och drog ut honom. Okej, han kanske hade muskler... Ryan knuffade in Chaz i baksätet och flinade och stängde dörren. Och gick fram och satte sig. Det var först nu jag märkte att det var Justin som körde. Jag log mot han och sa snabbt hejdå och började gå. Efter bara några minuter körde Justins Range Rover upp bredvid mig. Jag suckade och stannade.
"Vad Justin? Eller var det nån av dem andra som sa åt dig att ta upp mig?" sa jag och väntade på att dem skulle rulla ner fönsterrutan. Och det var precis det dem gjorde.
"Jag tänkte bara att en så vacker tjej inte skulle behöva gå." sa Justin och blinkade med ögat.
Jag skrattade och sa kaxigt: "Du, jag behöver inte någon kändis som kommer och hämtar mig i sin egna bil."
Nu hade Chaz rullat ner sitt fönster och kollade på mig med hund-ögon. "Om det var dina bästavänner då?"
Jag suckade och låtsades tänka i några sekunder. "Såklart att jag gör det för din skull Chaz babe."
Han skrattade och öppnade dörren till baksätet. Jag gick in i bilen och stängde dörren och Justin började köra. Jag & Chaz började snabbt diskutera matchen. Men efter några minuter vände sig Ryan om och sa: "Vad tycker du om Jake då?" Man kunde höra på styrkan av hans röst att han inte gillade att jag var med honom.
"Han är väl snäll antar jag? Varför undrar du?" sa jag och kollade frågade på honom.
Svaret fick jag från Justin som nu hade vänt sig om. "Han är värsta playern. Han har nog varit tillsammans med alla tjejer på hela skolan. Utan dig." Han mötte min blick i backspegeln. Hans vackra hasselbruna ögon fick mig att glömma bort vad han just sagt och alla runt omkring oss.
Jag vaknade upp av att Chaz vevade handen framför mitt ansikte. "Hallå? Koma-bruden?"
Jag skrattade och tog bort blicken från backspegeln och började prata med Chaz igen.
Justins perspektiv
Jag smygtittade på Carmen och Chaz i backspegeln. Varför kunde inte jag suttit där bak? Då skulle det vara med mig hon pratar och skrattar med. Jag skakade lätt på huvudet och sa till mig inne i huvudet:
"Du har Selena, och det är Carmens barndoms-bästavän." "Men Selena behöver inte få veta." "Precis Justin, hon ska ju åka och spela in Monte Carlo filmen nästa vecka."
Jag kollade mig omkring för att se om någon annan märkt min märkliga konversation med mig själv inne i mitt huvud, men min blick stannade på Ryan. Han satt helt still och kollade på backspegeln på sin sida av bilen. Han stirrade på Carmen och Chaz kom jag på. Jag vände mig om för att se bättre vad dem höll på med. Chaz satt över Carmen och kittlade henne överallt. Gud, jag kommer aldrig klara av detta om dem fortsätter sådär... Jag sneglade på Ryan och märkte att han nog tänkte likadant. Jag gasade och nu körde vi i 90. Jag tror att Ryan märkte att jag gasade för han kollade på mig och log, men sedan såg han i ögonbristen Chaz & Carmen och då försvann hans leende genast.
Ryan blir förkrossad av att Chaz skojar med Carmen. Tänk hur förkrossad han blir om han får reda att jag gillar henne. This is fucked up!
Carmens perspektiv
Plötsligt stannade bilen och Justin vände sig om. "Så, framme!" sa han och log. Jag sa snabbt tack och öppnade dörren och gick ut. Vänta lite! Jag stack in huvudet och sa: "Hur vet du var jag bor?"
Justin skrattade. "Jag var på eran barbecue med Selena, om du kommer ihåg?" sa han och log menande.
"Jaha, ofta det var du?" sa jag chockat. "Nu kommer jag ihåg. Det var du som tyckte att farmors chorizo var värsta stark." fortsatte jag och flinade. Han kollade surt på mig.
"Den var ju förfan skit stark!" utbrast han. Jag skrattade och sa hejdå och stängde dörren.
Väl framme vid dörren hördes Ryans röst. "Hänger du med till pizzerian imorgon?"
Jag skakade på huvudet. "Jag ska på en audition." skrek jag tillbaka.
"Okej, men hejdå sunshine!" skrek Ryan och bilen körde iväg.
Justins perspektiv
Jag, Chaz & Ryan satt framför tv:n och spelade tv-spel när Ryan plötsligt började pausade spelet.
"Vad för sorts audition tror ni Carmen ska på?" sa han och kollade från mig till Chaz.
"Öhm... Dansaudition säkert. Jag såg henne dansa på deras barbecue." sa jag och smålog mot Ryan.
"Jahaaaa. Men Justin, kan inte vi få hänga med och kolla när du & Alfredo ska välja bakrundsdansare till dig?" fortsatte han.
Chaz kollade upp på mig och kollade på mig med hundögon. "Snälla, snälla Bieber!"
"Okej då, men ni måste välja dem som faktiskt är bra och inte bara heta." sa jag och flinade.
Ryan & Chaz sken upp och började prata om hur deras drömtjejer såg ut. Ryans beskrivning var extremt lik Carmen... Likaså min, den jag skapade inne i huvudet. Hur kunde jag bli kär i tjejen min bästavän är galen i?
Sorry... Alla kapitel försvann så skriver om dem. Dem kan bli en aning annorlunda, men jag skrev ner handlingen och allt, så det kommer likna den förra :))
Kapitel 7 - The only girl
Carmens perspektiv
Framme vid skolan skiljdes vi åt. Jag gick in i tjej-omklädningsrummet och de andra i kill-omklädningsrummet. Tjejomklädningsrummet var tomt så jag antog att alla redan gått in i idrottssalen. Jag bytte snabbt om till mjukisbyxor och en tisha och gick sedan ut i idrottssalen. Alla satt i en ring i mitten av salen. Jag kunde urskilja Chaz och Ryans ryggar och jag sprang fram och satte mig mellan dem. Chaz kollade upp och log mot mig och la sedan handen runt mig. Chaz har verkligen blivit som en bror för mig, tänkte jag.
"Vart tog han Justin vägen?" sa jag och låtsades lyssna på Mr. Rilmore medan jag väntade på svar.
"Han väntar på oss på fotbollsplanen. Han kan inte riktigt gå in här när alla tjejer är här." sa Ryan tyst så att bara jag kunde höra. Jag rynkade pannan. Wtf?
"Vänta lite, varför kan han inte komma in hit?" frågade jag och kollade förvirrat på honom. Han kollade förvånat på mig som jag var helt dum i huvudet. Han öppnade munnen men hann inte säga något för Mr. Rilmore sa: "Okej, dem som ska spela fotboll kan gå till fotbollsplanen nu. Jag kommer om några minuter, ska bara få igång tjejerna."
Jag reste mig upp tillsammans med Ryan & Chaz. När jag kollade mig omkring för att se vilka det var som skulle spela var det bara killar. Jag vände mig om och alla tjejerna satt kvar. Mer än hälften stirrade på mig. Jag log försiktigt och gick sedan in i omklädningsrummet tog snabbt på mig mina skor och gick sedan ut. Så fort jag kom ut tog två händer tag i mina axlar och två väldigt bekanta röster skrek: "Bu!" Jag skrattade och vände mig om. Ryan & Chaz såklart! Jag la händerna runt båda två och fick kämpa för att inte glida ner med händerna från deras axlar. Dem var ungefär 10 centimeter längre än mig. Jag stönade och olyckligt nog hörde Ryan mitt stön och kollade ner på mig. Han flinade och plötsligt tog han upp mig och bar upp mig och Chaz hjälpte mig komma upp på hans axlar.
"Oh-my-good! Oh-my-good! Ryan vi kommer ramla!" utbrast jag och tog ett hårdare tag om hans nacke.
"Ey, jag består av bara muskler. Vi kommer inte ramla och dö!" sa han och flinade. Jag svalde och han började springa mot fotbollsplanen.
Snart hade vi fått ihop två lag. Jag och Chaz var i ett lag medan Ryan var i det andra. Det var lite synd, men nu får jag iallafall en chans att spöa honom i fotboll. Jag ropade på honom och han kom och mötte mig vid halvplan med ett förvirrad men även nyfiken min.
"Nu ska vi se hur tuff du är egentligen, med din übersnygga kropp som bara är gjord av muskler!" sa jag och slog lätt till han på kinden och vände mig sedan om och gick till min position innan han hann säga något.
Justins perspektiv
Jag satt längst upp på läktaren och väntade på att dem skulle börja spela när Carmen ropade på Ryan. Jag kände genast ett sting av avundsjuka när han sprang fram till henne med ett stort leende på läpparna och ännu mer när Carmen gick tillbaka till sin position med världens flin i ansiktet. Gud vad vacker hon är! Undra om hon kommer ihåg mig från hennes familjs barbecue? Vi pratade ju, så hon borde väl komma ihåg, right?
Mina tankar avbröts av min sms-signal. Jag tog sakta upp mobilen och kollade smset. Från Selena.
"Hej babe! Tänkte att vi skulle äta middag på The Strugde idag. Världens godaste buffé. Love, Selena ♥"
Jag suckade och svarade snabbt att jag skulle va med killarna ikväll. Hoppas att dem tar med Carmen btw.
"Vad tänker du på Justin?! Du har Selena och Ryan gillar Carmen!" sa jag tyst till mig själv.
Carmens perspektiv
Lektionen tog snabbt slut. Mitt & Chaz lag vann med 5-2. Tror jag aldrig sprungit såhär mycket någon gång i hela mitt liv! Jag tror Ryan fick rätt så många smällar, men hallå!? Han är kille och han spelar hockey. Och, han är gjord av muskler, som han säger. :)
Jag, Ryan och Chaz var påväg mot skolan när en mörk röst hördes bakom oss. "Hej ungar! Skulle jag kunna få prata med Carmen?" Vi vände oss om och där stod Mr. Rilmore. Jag kollade snabbt på Chaz & Ryan och gick sedan med Mr. Rilmore en bit bort där han genast började prata.
"Jo Carmen. Så fort jag såg dig spela såg jag din passion. Och du springer otroligt snabbt! Så jag undrar om du skulle vilja vara med i laget. Än så länge har vi bara killar i laget, för inga tjejer i er ålder visar något intresse för fotboll. Men du är otroligt bra så jag skulle bli otroligt glad om du vill vara med i laget. Om det hjälper, så är Ryan med i laget. Så, vill du eller inte?" sa han och kollade frågande på mig.
Jag kollade bort mot Ryan & Chaz och möttes av deras blickar. De kollade frågande på mig och jag log och mimade: "Allt är bra". Jag vände blicken mot Mr. Rilmore och sa med självförtroende i rösten. "Ja, det vill jag gärna."
Mr. Rilmore log stort. "Bra, vi har en match nu om någon timme. Gå och prata med Ryan så får du mer information." sa han glatt. Jag nickade och han sa hejdå och gick. Jag stod i några sekunder still och började sedan gå mot killarna. De följde mig med blicken när jag gick mot dem. När jag tillslut kom fram till mig kollade båda två frågande på mig.
"Jag är med i fotbollslaget, typ?" sa jag och smålog mot dem. Dem kollade chockat på mig och sedan fick dem glädjeutbrott. "OMG!" "Fan va nice!" "Du är vår enda tjej i laget!" Dem bar sig åt som tjejerna på Starbucks när dem såg Justin Bieber. Helt sjukt!
Plötsligt avbröt en röst deras damputbrott och dem tystnade och vände sig om. "Juuuuuustin!"
Jag vände mig om och såg på Justin. Nu hoppade Ryan & Chaz runt honom. "Vet du vad?" "Carmen är med i laget!" "Såg du hur grym hon var när vi spelade?" "Hon är fan snabbare än mig!" Nu börja det igen, tänkte jag och suckade.
Efter några minuter hade dem fortfarande inte slutat. Jag suckade och ställde mig mellan dem och Justin. "Okej, seriöst nu räcker det killar! Jag kom med i laget, jag tror han fattar det!" sa jag och kollade irriterat på dem. "Visst Justin?" fortsatte jag och vände mig om så jag kunde se Justin. Han nickade och log. OMG! Hans leende. Och hans ögon. Jag kunde inte sluta stirra på han. Han är så fin...
"Vi går till omklädningsrummet och letar upp något ledigt nummer till dig." hördes Ryans röst bakom mig.
"Aaaaaaah, vänta lite bara..." mumlade jag och log mot Justin i hopp om att han skulle lé tillbaka. Och det gjorde han. Happy day! Jag vände mig om mot Ryan och Chaz och log mot dem. "Ska vi gå då?" Chaz nickade och Ryan log. Jag vet inte varför, men det såg så fake ut... Mer hann jag inte tänka på det för Chaz började prata om vilka som spelade i laget osv.
Jag var helt klädd i rött, förutan mina svarta skor. På tröjans rygg stod det 10 och under det stod det tydligt: Stratford City. Faktiskt såg jag riktigt bra ut i rött. Laget vi skulle möta, var blåvita. Ingen aning vad dem heter men jag såg på direkten att dem hade fem tjejer med i laget. Och dem såg riktigt duktiga ut! Alla i deras lag gjorde det, olyckligtvis.
"Var lugn. Dem suger, vi har mött dem förut." sa en röst bredvid mig. Justin. Han satt på knä bredvid mig och knöt sina skor. Han var klädd i samma kläder som mig - röda shorts, röd tröja, röda strumpor.
"Ofta du är med i laget?" sa jag förvånat. Det hade ju inte Mr. Rilmore sagt något om. Han skrattade och nickade.
"Ja det är jag, fast jag är bara med när jag är hemma i Stratford." sa han och log sitt vackra leende.
"Jahaaaa." sa jag. "Ey, vänta lite. Vadå när du är hemma i Stratford? Är du inte alltid här?" fortsatte jag förvirrat. Justin kollade chockat på mig och sneglade sedan bort mot Ryan.
"Vet du inte vem jag är?" sa han.
"Jo det vet jag. Du är Justin. Ryans & Chaz's bästakompis." sa jag osäkert.
Han log försiktigt mot mig och ställde sig närmare mig. "Carmen, jag är Justin Bieber." sa han så att bara jag kunde höra. WTF!? Är han Justin Bieber?
"Ofta?!" sa jag och skrattade. "Mina kompisar Sam & Nicole är helt galna i dig" fortsatte jag och flinade. Justin skrattade men blev sedan allvarlig.
"Men jag trodde Ryan & Chaz berättat för dig..." sa han och kollade bort mot Ryan igen.
"Öhm, nej. Men Justin, det gör inget. Jag tror inte dem tänkte på det." sa jag och log mot han. "Men iallafall, nu ska vi spöa det andra laget, öhm... ja, det andra laget." fortsatte jag och slog lätt till han på axeln och sprang sedan bort till Jake som jag skulle spela mittfält tillsammans med.
Justins perspektiv
Efter Carmen sprungit bort till Jake gick jag och satte mig på bänken. Hon hade inte alls brytt sig om att jag var Justin Bieber, utan betedde sig helt vanligt. Jag visste så fort jag såg henne på grillfesten att hon var speciell. Hennes sätt att dansa och visa känslor var så mycket mer annorlunda än alla andras. Och nu, det enda hon sa när hon fick reda på att jag var den kända popstjärnan Justin Bieber, var att hennes kompisar var galna i mig. Betyder det att hon inte gillar mig? Jag kollade på henne. Hon skrattade av något Jake sagt. Hade hon skrattat med mig? Ja det hade hon, eller?
Mina tankar avbröts av att Ryan kom och satte sig bredvid mig. Hans blick visade att någonting inte var bra.
"Varför sitter Carmen och pratar med playern?" sa han och kollade surt mot Carmen och Jake.
"Dem ska spela mittfält tillsammans Ryan. Det är ju inte så att dem pratar om deras bröllop." sa jag och kollade snabbt på Ryan för att se hur han tog det. Han skrattade, tack gode gud.
"Nej, det såklart! Okej, då är det ju ingen fara." sa han och log mot mig. "Tack Justin, förresten."
Jag log och klappade honom lätt på ryggen. "Vad gör man inte för sin bästavän?" sa jag. Blir kär i deras nästan-flickvän, tänkte jag. Jag log mitt största leende mot Ryan för att gömma vad jag tänkt i huvudet.
Kapitel 6 - Text message
"Uuuh! Ryan har en crush på hans lärare." sa jag och blinkade mot han. Ryan skrattade och fortsatte prata. Första skoldagen kunde inte bli bättre.
Alarmet på min alarmklocka ringde så högt. Trött satte jag mig upp och stängde av det. Jag suckade tungt och började att sträcka på min kropp, som gjorde så ont. Persiennerna i vårat rum var ned dragna. Så jag gick upp och drog upp båda persiennerna. Som tur så var det vackert väder idag. Men jag skulle inte bli så förvånad om det började regna senare på dagen. För man såg några stora gråa moln. Jag kollade snabbt mot Melissas säng och nej, hon hade inte vaknat ännu. Jag började att knalla iväg mot badrummet med tunga steg. När jag kom in så studerade jag mitt ansikte. Jag kammade snabbt igenom håret och lät ansiktet vara. När jag kom in i vårat rum började genast rota efter kläder i Melissas garderob, eller rättare sagt våran garderob. Igår hade vi hängt in alla mina kläder så nu var alla mina kläder hennes, och tvärtom. Rätt så smart faktiskt! Tillslut fick jag ihop min klädsel. Fick bli hemmagjorda shorts, grå t-shirt och rutig skjorta.
Jag gick ner till köket och åt min frukost i lugn och ro. Plötsligt kom jag på att jag skulle ha idrott idag, så jag sprang upp till rummet igen och packade ner idrottskläder. När jag kollade mot Melissas säng låg hon fortfarande där och sov. Jag sneglade på klockan som stod på sängbordet. 07.30. Hon måste gå upp. Jag gick fram till Melissa och skakade på henne. Hon snurrade runt, bort från mig och mumlade "låt mig sova". Jag suckade högt. "Okej, som du vill. Men säg inte att jag inte varnade dig!" sa jag och tog tag om hennes madrass och slängde ner den på golvet, med henne på. Hon skrek till och kollade surt på mig. "Vafan gjorde du så för?" nästan skrek hon.
Jag skrattade högt. "Jag sa ju till dig och om du vill veta så kommer bussen om 10 minuter." sa jag och vände mig och gick ut ur rummet. Jag hörde hur hon ställde sig upp och kollade klockan och snart hörde man snabba steg bakom mig. Melissa sprang snabbt förbi mig och in i badrummet. När jag gick förbi kunde man höra henne prata med sig själv. "Jävla skit!" "Varför väckte hon mig inte tidigare?" "Jag ser helt förstörd ut!" Jag fnittrade och fortsatte ner för trappan.
Efter sju minuter kom Melissa ner springande från trappan, tog tag i sina skor och sprang ut ur huset. Jag stod helt still i några minuter innan jag sprang efter henne.
Precis när vi kom fram till busshållsplatsen såg man skolbussen. Jag suckade glatt och sneglade mot Melissa som satt ner på bänken och andade andfått. "Hon har väääärldens sämsta kondition" mumlade jag tyst för mig själv innan jag klev på bussen och hälsade på Maggie, som precis som vanligt, körde skolbussen. Vi satte oss i mitten av bussen och när vi stannade vid den nästsista hållplatsen steg Ryan och Chaz på bussen och gjorde oss sällskap. Vi pratade om allt från himmel och jord. Men snart var vi framme vid skolan och jag och Ryan gick åt södra flygeln där vi hade våra skåp medan Melissa & Chaz gick till östra flygeln.
Lektionerna flög fram. Jag var med Ryan, Melissa och Chaz hela tiden. Men på spanskalektionen, fick jag faktiskt nya vänner. Sam & Nicole. Mrs. Rivera hade satt mig i samma grupp med Sam & Nicole pågrund av att jag är bäst i klassen och dem är ärligt sagt, inte alls bra. Och under den lektionen, blev vi extremt bra vänner. Inte lika bra som med Ryan & Chaz, men bra. Vilket kändes awesome! Enda sedan jag började har jag bara varit med Ryan, Chaz och Melissa. Jag har knappt pratat med någon annan. Och nu äntligen, har jag fått nya vänner. Tack vare en lärare, lite sådär konstigt.
Till lunch fick vi köttfärslimpa med potatismos. Så fort jag, Sam & Nicole kom in i matsalen mumlade båda två: "Urk!". Jag kollade frågande på dem och Nicole förklarade att det var den äckligaste maten i hela världen. Säkert -.- Jag gick fram till kökspersonalen och tog en stor bit köttfärslimpa och sedan potatismos till det. När jag vände mig om såg jag att alla i matsalen stirrade på mig. Eller egentligen, på min mat. När jag kollade på deras tallrikar låg det bara ett knäckebröd på tallriken, eller så var det ingenting. Det var tydligen inte bara Sam & Nicole som tyckte det var världens äckligaste mat. Jag rynkade pannan och vände mig om och vinkade till mig Sam & Nicole - som hade stannat och stirrat på mig vid ingången - som genast kom vid min sida.
"Ska du verkligen äta det där?" "Asså det är skitäckligt!" "Snälla, ät inte det!" "Jag lovar, du kommer spy" utbrast båda när dem kom fram. Det enda jag gjorde var att himla med ögonen och gick mot bordet längst in, där Ryan, Chaz & Melissa redan satt. När jag satt mig ner bredvid Ryan stirrade han på mig med stora ögon. "Du menar väl inte allvar att du ska äta det där?!" sa Ryan chockat.
"Vad är det för fel med det egentligen?" sa jag irriterat och åt en stor bit köttfärslimpa. Genast fick jag svaret till min egna fråga. Köttfärslimpan var helt seg i munnen och smakade mögel. Jag rynkade hela ansiktet kändes det som och kämpade för att svälja köttfärslimpan.
Chaz flinade framför mig och sa: "Vad var det vi sa?". Jag log mot han och ställde mig upp och gick mot soppåsen och slängde maten. Jag gick tillbaka och satte mig bredvid Ryan igen. De andra hade världens största diskussion om maten på skolan och att man borde få gå till någon restaurang och äta.
Plötsligt fick jag världens bästa idé. "Ey, vilka har håltimme nu efter lunchen?" sa jag och kollade på dem.
Alla svarade snabbt att dem hade det och kollade frågande på mig. "Då kan vi väl gå till Starbucks och äta något?" fortsatte jag och log. Sam, Nicole & Melissa nickade stort och utbrast: "Ja!" När jag sedan vände mig mot Ryan och Chaz såg dem sorgset på oss. "Asså, jag & Ryan ska träffa en kompis på pizzerian..." sa Chaz tyst och kollade på mig med sorgsna ögon.
"Jaha, men det gör inget. Vi träffas ju ändå på idrotten sen efter." sa jag och log mot dem. Och bara tanken att vi skulle ha idrott efter fick båda två att lé stort.
"Du ska spela fotboll med oss killar. Alla tjejerna stannar alltid inne och kör badminton eller något. Eller så kan ju du va med tjejerna." sa Ryan och flinade. Jag slog lätt till han på armen och sa att jag självklart skulle spela fotboll med killarna. Chaz gjorde tummen upp och Ryan la armarna runt mig. "That's our girl!" sa han och log. Jag skrattade högt och var så lycklig över att vara vän med Ryan & Chaz - världens skönaste killar.
Jag, Melissa, Sam & Nicole öppnade dörren till Starbucks och kände genast lukten av kaffe, smörgås och pajer. Vi nästan sprang fram till disken och beställde varsin kaffe med smörgås. När vi sedan fått våran mat letade vi runt efter ett tomt bås. Vi hittade genast ett vid fönstret och satte oss ner. Vi pratade om massor med saker och ting. Man kan säga att alla vi hade nästan samma humor, och jag fick även reda på att Sam & Nicole var galet kär i någon Justin Bieber. Precis när dem sa hans namn så började jag tänka på Selenas Justin. Hans underbara ögon. Jag skakade snabbt av mig tankarna och fortsatte lyssna på deras babbel om något. Plötsligt så började tjejerna som satt på Starbucks att skrika som galningar som om dem sett en kackerlacka. Även Sam & Nicole satt och skrek precis som dem. Jag förstod direkt inte varför dem gjorde det.
"Ey! Varför skriker alla?" frågade jag och grep tag i Nicole som satt närmast. Hon kollade förvånat på mig som jag var helt dum i huvudet.
"Är du helt seriös? Kolla där borta!" sa hon och pekade mot andra sidan vägen. Jag ställde mig upp för att se, men tyvärr kunde jag inte se något för det stod massor med tjejer i en klump runt något. Jag skakade irriterat på huvudet och satte mig ner igen och kollade på alla tjejerna, däremot även Sam & Nicole. Båda två såg helt galna ut. Jag kollade på Melissa, som såg lika chockad och irriterad ut som jag.
Det blev lugnare efter ett par minuter, tjejerna som stått och skrikit gick och satte sig på sina platser eller gick ut.
"Äntligen!" suckade jag och Melissa när Sam & Nicole satt sig ner igen.
"OMB!" "Jag såg Justin Bieber!" "Han är sååå snygg!" babblade dem på och tillsist orkade jag inte mer av deras babbel så jag sa att jag skulle gå tillbaka till skolan och vänta på Ryan & Chaz på fotbollsplanen.
När jag gick, kunde jag se Melissas blick när dem fortsatte babbla på. Hon kollade på mig och gav mig en snälla-lämna-mig-inte-blick. Jag log medlidande och började gå tillbaka till skolan.
Jag hade gått i några minuter när jag hörde ett högt pling från min mobil. Sms. Jag tog upp mobilen och det lyste "Ryan-thebest" på skärmen. Jag himlade åt Ryans töntiga namn som han själv ändrat och läste smset.
"Hey sunshine! Kolla bakom dig, din mupp! Cya in a few seconds :)" Jag skrattade högt och vände mig om. Där kom tre killar gående. Jag såg fort att det var Ryan & Chaz, men den tredje kunde jag inte urskilja. Var förmodligen den där kompisen dem skulle träffa. Jag började gå mot dem och Ryan och Chaz sprang mig till mötes. Och mosade mig med sin kramattack. Jag skrattade och sa åt dem att det räckte men dem släppte mig inte.
"Vi har saknat dig såååå mycket tjejen!" "Kramattack till våran egna Carmen."
Återigen sa jag åt dem att släppa ner mig och nu, gjorde dem det. Jag la handen över magen och tryckte löst. Fuck vad ont det gjorde! "Gud, ni har smashat min mage!" sa jag med ledsen min. Chaz kom genast fram och la händerna på min mage och strök med handen över den.
"Fail Chaz. Det ser ut som om ni ska ha ett barn tillsammans, eller någonting." hördes Ryans röst. Det fanns ett irriterande läte i hans röst när han sa det. Jag struntade i det och drog bort Chaz's händer från min mage. Han flinade mot mig och jag bara skakade lätt på huvudet med ett leende på läpparna. Chaz är helt galen!
Justins perspektiv
Jag var påväg fram till Ryan när han sa: "Fail Chaz. Det ser ut som om ni ska ha ett barn tillsammans, eller någonting." Jag såg genast på hans ansikte att han var avundsjuk på Chaz. Mer tänkte jag inte på det, för Chaz och deras nya bästavän kom mot oss. Tjejen var otroligt vacker. Ryan hade verkligen beskrivit henne bra. Båda två berättade att hon hade exakt samma humor som dem så det var väl bra. Men vad hette hon nu igen? Tänk, jag glömde bort det allra viktigaste. Hennes namn.
Chaz och tjejen stod nu framför oss. Tjejen log mot mig och herregud, hennes ögon. Det var något bekant med dem där ögonen. De var grönblåa.
"Du måste vara Justin, eller hur?" sa hon och sträckte fram handen. "Jag är Carmen förresten." Jag tog tag i hennes hand och jag log mitt charmigaste leende mot henne. Hon bara smålog och började sedan prata med Ryan om fotbollen och att dem måste komma i samma lag, eller något? Wow. "Det där brukar aldrig hända" sa jag tyst för mig själv och sedan började vi gå mot fotbollsplanen.
Something's going on there! Kommentera era åsikter.
Kapitel 5 - The boys
Resten av resan satt jag och pratade med Ryan. Då och då sa Melissa och Chaz någonting. Jag och Ryan blev jättebra vänner på de 5 minuterna det tog för bussen att köra till skolan. När vi väl var framme vid skolan hann vi bara säga ett par ord innan Melissa drog med mig till rektorn för att få mitt schema och skåp.
Rektorns kontor låg i västra flygeln. Tydligen fanns det en västra, östra och södra flygel. Det hade inte Melissa berättat. Bussen hade släppt av oss framför södra flygeln så vi gick över skolgården mot västra flygeln. Redan på långt håll kunde man se att västra flygeln var det allra största byggnaden på skolan. Den var enorm! Den var ännu större inne också. När vi gick mot rektorns kontor gick vi förbi skolans matsal, vilken var enorm. Ungefär tjugo bord stod placerade lite här och där i salen. Undra vilket bord jag kommer sitta vid när det blir lunch. Och med vilka?
När vi väl var framme vid rektorns kontor så knackade Melissa lätt på dörren och han ropade på att vi skulle komma in. Precis när vi öppnade dörren så ställde han sig upp och hälsade på mig.
"John McCourtney. Du måste vara Carmen Lopez?", sa han. "Och du måste nog gå nu, för annars kommer du försent, Melissa." fortsatte och nickade lätt hejdå till Melissa. Melissa vinkade snabbt hejdå till mig och gav sig sedan iväg.
"Ja, precis det är jag", svarade jag och log mot honom.
"Trevligt att träffas. Varsågod slå er ner", sa han och pekade mot fåtöljerna precis vid hans kontorsbord. Jag slog mig genast ner. Vi började att diskutera om det som kommer att hända, i vilken klass jag kommer att placeras i sådana saker som man alltid brukar prata om när man precis ska börja på en ny skola.
"Okej, är det inte dags för dig att gå iväg till din första lektion nu då? sa han plötsligt och log mot mig.
Jag kollade snabbt klockan och den var redan fem över 8. Min lektion börjar om tio minuter. "Ja, det kanske det är" svarade jag.
Rektorn ställde sig upp och rotade genom någon stor låda och sedan så kom han fram till mig. "Här är några papper och böcker som du behöver till din första lektion. Och även en karta över hela skolan" sa han och räckte över sakerna till mig. "Och här är din skåpnyckel, du har skåp 501" fortsatte han och log mot mig.
"Tack så mycket!" sa jag och tog emot sakerna.
"Lycka till på din första dag!" sa han. Sedan gick jag ut ur rummet.
När jag gått en bit så kollade jag på mina böcker så jag visste vad jag skulle ha för lektion. Matematik. Jag letade upp kartan jag fått av rektorn, letade efter mattesalen och hittade den. Västra flygeln. Perfekt!
Medan jag gick kollade jag samtidigt ner i kartan. Det fanns otroligt många salar i den här flygeln. Det skulle förmodligen ta ett tag innan jag kunde hitta alla salar utan karta. Precis när jag svängde runt ett hörn så gick jag in i någonting och alla mina papper och böcker ramlade ner på golvet. Jag suckade och satte mig ner.
"Shit! Jag är så ledsen! Jag kan hjälpa dig!" sa en röst och personen satte sig ner på knä bredvid mig. "Carmen är det du?"
Nu blev jag förvånad. Hur kunde personen veta mitt namn? Jag kollade upp och möttes av Ryans blick. Jag log. Hur kunde jag inte känna igen hans röst?
Han hjälpte mig med att ta upp alla mina saker och sedan ställde vi oss upp och plötsligt började han skratta utan någon anledning. "Haha, vad är det?" sa jag och fnittrade.
"Jag trodde inte vi skulle träffas igen såhär. Jag var jätteförsenad till matten så jag börja springa och sen springer jag in i dig och nu är jag förmodligen ännu mer försenad" lyckades han få fram innan skrattanfallen.
Jag bara stod där och skrattade innan jag insåg vad han hade sagt. "Vänta lite, varför sprang du ditåt?" sa jag och pekade bakom mig. "När mattesalen ligger hitåt?" fortsatte jag och pekade framåt.
Ryan tystnade och flinade mot mig. "Du är verkligen inte bra på att läsa kartor!" sa han och tog kartan från mig. "Vi är här och mattesalen är här" sa han och pekade ut vart vi var. Ops, tänkte jag och vände mig om. Där stod det tydligt Matematiks-sal på en dörr. Hur kunde jag missat det, frågade jag mig själv och skakade lätt på huvudet.
Så fort jag stängt dörren vändes allas blickar mot oss. Ryan smög bort till sin plats och satte sig medans jag gick fram till läraren. "Hej. Öhm, jag är Carmen." sa jag så jag tyst jag kunde till läraren och hon tittade genast upp på mig och sedan vände hon sig mot klassen. "Hör upp allihopa! Detta är den nya eleven Carmen Lopez" sa hon och precis efter det så sa alla hej i mun på varandra. När hon hade presenterat mig inför klassen så gav hon mig ännu en bok.
"Du kan gå och sätta dig bredvid Mr. Butler" sa hon och pekade på platsen bredvid Ryan. Jag gick snabbt mot Ryan och log fånigt mot honom när jag slagit mig ned bredvid honom. Han började förklara vad vi skulle göra, men tydligen pratade han för högt för läraren sa åt oss att vara tysta. Ryan höll inne ett skratt och log mot mig. Sedan slog han upp sig bok och började skriva svaren till frågorna. Jag slog upp boken hon hade gett mig och i den låg det ett stort skrivhäfte så jag började också att räkna.
Lektionerna flöt på. Jag hade nästan alla lektioner med Ryan förutan tre, då jag hade två med Melissa och en med Chaz. Chaz hade likadan humor som Ryan så det gick bra, även om Ryan var dubbelt så mycket roligare enligt mig. Melissa tyckte däremot motsatsen. Det visade sig att hon hade varit totally in looove i Chaz sen fjärde klass, så det förklarade det mesta.
Snart var det bara den sista lektionen kvar, idrott. Men innan det var det lunch.
Jag gick tillsammans med Ryan till matsalen, men snart gick även Chaz med oss och tillsammans gick vi in i matsalen. Det var inte så hemskt som jag trodde att gå in i en matsal, på en helt ny skola. I alla fall när man med nån annan... Jag följde efter killarna till vagnarna med mat. Kökspersonalen var riktigt trevliga faktiskt. Dem pratade med mig och en av dem började diskutera med mig om hur det är att vara ny. När jag fått min mat och vände mig om såg jag inte Ryan och Chaz någonstans. Plötsligt såg jag Ryan. Han stod vid ett bord längst bort och vinkade stort. Han hade tillochmed händerna över huvudet när han vinkade. Jag skrattade och började gå mot han. När jag kollade bak mot matkön såg jag att Melissa precis kommit. Jag vinkade till henne och pekade mot Ryan och Chaz's bord och när hon såg Chaz nickade hon och log glatt.
Jag satte mig ner bredvid Ryan och han började genast babbla på om att hans lärare i fysik hade varit sjuk så dem rektorn hade lånat in Ms. Turner, som enligt Ryan var otroligt snygg.
"Uuuh! Ryan har en crush på hans lärare." sa jag och blinkade mot han. Ryan skrattade och fortsatte prata. Första skoldagen kunde inte bli bättre.
Nya vänner, där alltså! Riktigt tajta blev dem på en gång (y) Vad tycker ni än sålänge? Kommentera!
Kapitel 4 - As good as this
Jag snurrar runt på dansgolvet. Ena sekunden dansar jag med Santi, den andra med Paul, den tredje med Rodrigo och sen kom den fjärde och jag snurrade mot killen som står och väntar i mitten av dansgolvet. Justin. Hans underbara hasselbruna ögon följde mig med blicken när jag dansade mot honom. Plötsligt avbröts våran ögonkontakt. Selenas ansikte kom upp framför mig. Hon öppnade munnen och ett öronbedövande ljud kom ut. Jag höll för öronen men ingenting kunde hålla ute ljudet.
Då vaknade jag. Usch. Vem var den där killen? Justin... Någonting! Jag öppnade irriterat ögonen och kollade mig omkring. Melissa sov fortfarande i sängen bredvid. Perfekt! Då får jag badrummet för mig själv.
Jag ställde mig snabbt upp och gick ut i korridoren som ledde till badrummet.
Ansiktet såg onormalt fräscht ut för mig. Var alltid lite smutsig i ansiktet eftersom jag alltid brukade vara ute innan mammas och pappas... krasch.
Jag la på mascara på ögonfransarna och skuggade ögonlocken med mörkmörkblå ögonskugga. När jag kollade upp på min spegelbild såg jag faktiskt riktigt bra ut. Jag putade lätt med läpparna och la hudfärgat läppglans på läpparna. Jag flätade slarvigt mitt långa hår och log mot min egen spegelbild. Perfekt! Nu ska jag bara hitta några kläder att ha på mig. Som passar också..
Jag gick tillbaka till vårat rum och satte mig på golvet där båda mina resväskor låg. Jag öppnade dem och började leta efter några passande kläder. Jag slängde tröja efter tröja över min rygg. Sedan byxor efter byxor. Nothing. Absolut ingenting. Jag slängde min jeansjacka över min rygg och ett högt stön hördes bakom mig. Jag vände mig om och såg Melissa ligga i sin säng med handen för magen och jeansjackan i handen.
"Verkligen det hemskaste sättet att väcka folk med. Kasta saker på dem!" sa hon och kollade surt på mig. Sedan föll hennes blick ner på alla kläder omkring mig. "Ta någonting från min garderob. Jag bryr mig inte om vad du väljer, bara ta något så du slutar kasta saker på mig." Jag skrattade och gick mot hennes garderob där jag hittade på en gång. Svarta shorts, vit oversize-linne och en jeansskjorta. Jag tog snabbt på mig det och vände mig sedan mot Melissa, som skrattade åt mig och gav mig tummen upp.
Vi gick tillsammans ner till nedervåningen och åt snabbt frukost.
Runt 8 tiden såg vi den gula skolbussen svänga in på gatan. Vi tog ögonblickligen på oss skorna och sprang på bussen. Detta var första gången jag satt på en skolbuss. Den var mycket större än jag trodde den skulle vara. Trodde dem var mycket mindre. Men där hade jag fel. Det satt bara runt omkring 8-10 personer i bussen och det fanns många lediga platser. Vi satte oss i mitten av bussen och Melissa började prata om vad vi skulle göra först när vi kom till skolan. Bussen började åka och vid varje stopp tystnade Melissa och kollade vem eller vilka det var som gick på. Men ingen verkade vara vid hennes intresse för varje gång suckade hon och fortsatte sedan att prata.
Vi hade åkt i 10 minuter när vi stannade på den nästsista stationen innan skolan. Två killar kom in i bussen och Melissa tystnade genast. Men denna gången fortsatte hon inte prata utan hon kollade på killarna. Den ena hade brunt hår och den andra var rakad. Dem fortsatte gå längre och längre in i bussen och tillslut satte dem sig i sätet framför oss. Melissa flämtade till där hon satt. Jag kollade frågande på henne och hon tog snabbt upp sin mobil och började knappa in någonting. När hon sedan gav mobilen till mig och läste rynkade jag pannan. "Gillar du han med hå..." Mer hann jag inte säga för Melissa slängde sig mot mig. Jag slängde mig ner på golvet och jag stönade till när jag landade. Melissa landade mjukt på min stol den idioten. Jag kollade surt på henne. En plötslig röst kom från sätet framför oss och den rakade killens ansikte kollade ner på mig där jag låg på golvet. Jag kollade mig omkring och alla på bussen stirrade på mig. Killen kollade medlidande på mig och plötsligt stod han upp över mig och sträckte fram sin hand. Jag tog den och han hjälpte mig upp. Han log och presenterade sig som Ryan. Sedan vände han sig om och pekade på hans kompis och presenterade honom som Chaz. Jag nickade mot han och han log. Jag vände blicken mot Ryan och skrattade. "Jag heter Carmen, tack för hjälpen, superman." sa jag och satte mig ner bredvid Melissa som nu satt upp och kollade chockat på mig för att jag pratat med Ryan.
Ops... Skämmer ut sig på en gång. Kommentera vad ni tycker! ((:
Kapitel 3 - Something special
"Jag tyckte inte du behövde veta." svarade Selena med ett svagt leende på läpparna. "Kom så dansar vi!" fortsatte hon och drog med mig upp på dansgolvet.
Carmens perspektiv
Musikvolymen höjdes och det enda jag tänkte på var takten på musiken. Det var precis såhär jag hade drömt om att det skulle bli. Barbecue varje kväll med mängder med vänner, plus dans. Hoppas bara att den nya skolan blir lika rolig. Melissa berättade lite om den när vi fixade oss, men det enda hon hann säga var att den var jättestor och att det fanns mängder med snygga killar där. Tjejen från socialen hade ringt rektorn påväg mot Stanford och fixat så att jag fick börja på dansinledningen, men olyckligt nog, lyckades hon inte fixa så att jag kommer i samma klass som Melissa. Och eftersom Selena är två år äldre än mig har hon redan slutat, och dessutom verkar det inte som om bor kvar här. Måste få reda på vad som har hänt med henne senare.
Jag kollade runt på dansgolvet och såg Selena dansa med den där Justin. Han såg riktigt bra ut faktiskt. Men det är Selenas pojkvän tänkte jag snabbt och fortsatte dansa.
Justins perspektiv
Medan jag dansade med Selena kunde jag inte undgå att jämföra hennes ögon med Carmens. Om jag ska vara ärlig, var Carmens mycket finare. Kanske berodde det på att dem var annorlunda men det var sant. Jag hade aldrig sett sådana fina ögon i hela mitt liv. Grönblåa. De skiftade mellan grönt till blått.
"Vad tänker du på?" sa Selena och kollade frågande på mig. Jag log mot henne. "Hur underbart det här är!" sa jag och snurrade runt henne. Hon fnittrade och vi fortsatte dansa.
Efter några minuter stannade hon plötsligt upp och sa att hon var trött i bena och att hon skulle gå och sätta sig någonstans. Jag bara nickade och kollade mig omkring på dansgolvet. Just då släppte Carmen taget om sin partner och snurrade runt i piruetter på platsen. Man kunde se på långt håll att hon älskade att dansa. Precis som jag, tänkte jag. Jag började sakta gå mot henne men avbröts av Selenas röst som skrek att vi skulle åka hem. Jag vände mig om mot Selena och log ett av mina fake-leende som jag oftast bara använder i intervjuer. Vi gick hand i hand tillbaka till min bil som stod på baksidan.
"Första gången det inte är några papparazziz som smyger runt oss." sa hon när vi satt oss i bilen.
"Kanske för att ingen tror att en pop-stjärna åker till ett sånt här område." muttrade jag till svar. Jag såg genast att hon blev sårad eftersom hon hade bott här när hon var yngre. "Jag menade inte så, utan jag menar att det är bra och att vi borde åka hit oftare" fortsatte jag och nu äntligen log hon.
Det sista jag såg innan vi svängde runt hörnet var Carmen, snurrande på dansgolvet med sitt långa hår flygande runt sig. She's something special...
Carmens perspektiv
Runt tio tiden på kvällen, var trädgården tom och lukten av grillat hade nästan försvunnit. Jag och Melissa låg i hängmattan och pratade om kvällen. Melissa verkade extra förvånad över att Selena hade kommit. Men hon sa ingenting om hennes pojkvän, förmodligen märkte hon inte ens att hon hade varit här med någon annan.
"Tänk att hon hade tid att komma hit för en gammal väns skull..." sa hon och himlade med ögon. Det var något speciellt med hennes röst. Kaxig. Irriterad. Varför skulle hon inte ha tid med det? Det var som om hon kunde läsa mina tankar för hon fortsatte.
"Nu när hon blivit värsta kändisen hinner hon nästan aldrig komma hit. Och sen kommer du, och då bara måste hon komma. Även om det är positivt, men jag har saknat henne medan hon har varit därute och varit värsta kändisen..."
Jag bara nickade till att jag förstod vad hon menade och hon log. "Hoppas hon kommer hit igen! Har verkligen saknat henne även om hon totalt glömde bort oss. Trots allt är hennes föräldrar bästavänner med mina, så ja."
Återigen nickade jag till svar och tillsammans gick vi upp på hennes rum och la oss. Innan jag somnade fick jag ett sms. Från okänt nummer. Jag kollade chockat smset men såg genast att det var från Selena. "Hej gumman! Din faster gav mig ditt nummer. Iallafall, jag undrar om du skulle vilja träffas någon dag? Saknat dig otroligt mycket genom åren! Puss&kram, Selena." Jag log och knappade genast in ja gärna och skickade. Jag somnade efter bara några minuter efter det med tankarna på skolan imorgon.
Hoppas ni tycker om den en så länge! Kommentera gärna dina åsikter och vad du tror kommer hända.
Det var en som kommenterade om att hon hoppades att jag inte skulle göra Selena till "The bad guy" och nej, det ska jag verkligen inte göra. Vill att berättelsen ska bli lite mer reality liksom. ^^
Tack för alla andra fina kommentarer. Blir så himla inspirerad till att fortsätta skriva, tack vare er! ♥
Kapitel 2 - Old friends
När vi kom ner hade solen nästan gått ner och lukten av grillat kött vilade över hela gården, förmodligen hela kvarteret, för det kom nytt folk hela tiden som ville ha mat. Faster Maria var den första som såg oss ner vi kom ut på bakgården och hon utbrast högt hur vacker jag var. Jag hade helt glömt bort att jag hade bytt om så jag kollade frågande ner på klänningen jag fått låna av Melissa. Tack gode gud kom Melissa ihåg att jag inte gillade tajta kläder så hon lånade ut en fluffig klänning där underdelen stod ut lite. Den vitbeiga färgen såg ännu bättre ut här ute än inne i Melissas rum. Jag snurrade runt där jag stod och underdelen flög upp. Jag fnittrade, men sprang sedan till högtalaren och höjde volymen på salsan. Nu börjar festen var det sista jag tänke innan jag dansade in på betonggolvet, eller rättarsagt dansgolvet.
Efter bara några minuter hade jag dansat med över 10 killar. Så fort jag kommit in på dansgolvet hade jag sett några killar från kvarteret som jag brukade vara med när jag kom hit på besök. Först så flummade vi runt lite, fast sen kom Pauls irriterande sida fram. "Så, du har inte förändrats någonting. Jag dansar fortfarande bättre än dig" sa han och flinade. Då så tog jag snabbt tag i Santi och började dansa med han. Snart kom alla andra killarna in i det, så tillslut dansade jag från den ena till den andra. När jag tittade bort mot Paul stod han bara där och såg irriterad ut. In his face! tänkte jag och fortsatte sedan att dansa.
Olyckligt nog, blev köttet klart bara några minuter efter det, så alla vi skulle tävla om vem som kom till grillen först. Lät enormt frestande, men precis när vi skulle börja springa kände jag en hand på min axel. Bara det lilla hade gjort så att jag glömde bort mig och alla de andra började springa mot grillen. Jag skulle aldrig komma ikapp dem så jag vände mig irriterat mot den som stört mig. Där stod Gloria med en tjej. Hon var i min ålder ungefär, men det var någonting med henne. Jag kände igen henne på något sätt... Men mer hann jag inte tänka på det för tjejen räckte fram sin hand. "Jag tror inte du känner igen mig, men vi var bästavänner när vi var små. Innan din familj flyttade till New York då alltså." sa hon och log. "Jag heter Selena Gomez förresten." Jag kollade på henne och nu kände jag igen henne. "Men shit! Vad gör du här?" utbrast jag och kramade henne snabbt.
Hon skrattade. "Din faster bjöd hit mig och min pojkvän hit för att välkomna dig hem." sa hon och pekade på Maria som stod omringad vid grillen.
"Jaha. Vart är den lyckliga killen då?" sa jag och blinkade med ögat mot henne. Hon fnittrade och kollade sig snabbt omkring sig. Plötsligt pekade hon mot ett ställe bredvid grillen, där ett par killar stod. Jag kände genast igen Santi och hans gäng. Men där, mittemellan dem stod en kille jag inte kände igen. Han var helt svartklädd och hade luvan uppdragen över huvudet. Han hade en stor chorizo i handen och när han bet i den, kunde man se på hans ansikte att han tyckte den var stark för hela näsan rynkades och han drack en stor klunk med vatten som han hade i andra handen. "Han var ju lite annorlunda.." skrattade jag. Selena bara nickade och plötsligt ropade hon på nån. "Justin!" Jag kollade mig omkring för att leta upp den Justin hon skrek efter men insåg sedan att det var namnet på hennes pojkvän. För nu såg jag att han var påväg mot oss. Han ställde sig bredvid Selena och kollade på mig.
"Detta är Carmen, tjejen jag berättade om du vet." sa Selena till Justin. Han log snabbt mot henne och vände sedan blicken mot mig igen. Han sträckte fram handen och jag tog tag i den. "Trevligt att träffas, Carmen." sa han och vi skakade hand. Det började bli riktigt irriterat att skaka hand med folk. Kände mig så vuxen ^^. Jag började prata med Selena om gamla minnen, men märkte snart att hon inte lyssnade på mig utan hon stirrade på Justin. Det var först nu jag märkte att han fortfarande höll i min hand. WTF? Jag släppte taget och fortsatte prata med Selena.
Justins perspektiv
Shit vad vacker hon var! Selena hade bara sagt att hon var från Mexico och att hon var i vår ålder, men herregud. Hon kunde väl sagt att hon åtminstonde såg bra ut!? Och hennes ögon. Dem var inte bruna som dem flesta mexikaner, utan dem var grönblåa. En mörk nyans av grönblå.
Jag väcktes ur mina tankar av att Carmen sa någonting jag inte hörde. "Va?" sa jag förvirrat.
"Jag ska gå och dansa nu, sa jag." sa Carmen och sa sedan hejdå och gick mot dansgolvet. Ett par killar dansade genast mot henne och hon började dansa med dem en efter en. Hon var riktigt bra. Och hon var den enda på golvet som hade passion och uttryckte sina känslor i ansiktet. Jag kunde inte sluta stirra på henne när hon rörde sig över dansgolvet.
"Du sa inte att hon kunde dansa så bra." sa jag chockat till Selena utan att ta bort blicken från Carmen.
"Jag tyckte inte du behövde veta." svarade Selena med ett svagt leende på läpparna. "Kom så dansar vi!" fortsatte hon och drog med mig upp på dansgolvet.
Uuh! Vad tror ni kommer hända? Kommentera era åsikter & tankar.
Kapitel 1 - Pilot
Jag satt i bilen tillsammans med en kvinna från socialen. Vi var på väg mot mitt nya hem i Stratford, där mina fastrar bor. Anledningen till att jag flyttar var att båda mina föräldrar dog i en bilkrasch för några månader sedan och jag kunde inte bo kvar hos socialen längre. Eller i staden, för att massor med gamla minnen med dem bara kom framför oss. Jag saknar dem riktigt mycket, dem var som mina bästavänner jag kunde prata om allt tillsammans med dem. Tillochmed med pappa, vilket är extremt ovanligt i de mesta familjer. Det har varit en rejält jobbigt månad för mig, både i skolan och hemma hos socialen. Jag hade inga bästa, bästa kompisar som jag kunde va med så den mesta fria tiden har jag spenderat på kyrkogården, vid mammas och pappas grav. Varje morgon innan jag gick till skolan så var jag där och satt där och pratade ut. Och även efter skolan. Då satt jag där och läste. Men nu kunde jag inte göra det längre, för nu bor jag flera mil bort från dem. Men dem kommer alltid finnas i mitt hjärta.
Tydligen hade jag somnat där medan jag satt och tänkte, för plötsligt vaknade jag av ett högt ljud från bilrutan. Utanför stod faster Maria och knackade på som om det gällde liv och död. Men hennes ansikte visade att det var något helt annat. Hennes ögon glänste av lycka och hon hade världens största leende på läpparna. Jag slog upp dörren och kastade mig i hennes faster.
"Bienvenida a casa, mi corazon." viskade hon i mitt öra samtidigt som hon pussade mig på pannan.
Gud vad jag saknat henne! Hennes lukt, hennes röst, hennes famn, hennes närhet. Nu när jag tänker efter, så liknar hon pappa farligt mycket. Dem har exakt likadan ansiktsform och näsan och ögonen är likadana. Grönblåa. Jag kramar om henne hårt, som om jag kramade henne tillräckligt mycket skulle hon förvandlas till pappa. Men nej, det är inte möjligt. Jag släppte taget om henne och gick mot bagageluckan och drog ut mina två väskor. Maria kom genast och tog den ena väskan från mig. Tillsammans gick vi mot huset.
Hallen var tom. Det enda man hörde var viskande röster från köket och musik från bakgården. Jag vände mig om för att stänga dörren men precis då, öppnade någon dörren till bakgården och en stark vind kom och blåste igen dörren så att det hördes över hela huset. En irriterande röst kom inifrån köket. "Kan dem inte vara försiktiga med dörren? Hon kan ju komma när som hels.... CARMEN!" Faster Gloria kom ut i hallen och såg mig stå där med två väskor. Det var först nu jag märkte att Maria inte längre stod vid min sida. Gloria kom och bar upp mig och sa mängder med lyckliga och glada saker på spanska. Jag bara skrattade och lät henne krama mig i några sekunder innan jag slingrade mig ur hennes hårda famn och kollade mig omkring.
"Var är Melissa, tía?" frågade jag och Gloria bara skrattade och skrek efter henne. Man kunde höra ett muttrande komma från trappan. "Jag vill inte vara med på festen förrän Carmen kommit, kan du inte förstå det?" Gloria fnittrade tyst där hon stod och sa något tyst på spanska. Så fort Melissa såg mig stannade hon upp på trappan, och bara kollade på mig. Plötsligt rusade hon ner och stannade precis framför mig. "Äntligen är du här, mi wawa!" sa hon. Jag log mot henne. Tänk att hon kom ihåg vårat smeknamn på varandra. Men mer hann jag inte tänka på det för Melissa drog med mig ut på bakgården. Jag hann precis ge Gloria mina väskor innan Melissa öppnade dörren som ledde ut till bakgården. 
Trädgården var full av folk jag kände när jag var liten. En vanlig mexikansk barbecue. Man bjuder in en familj som sedan bjuder in en annan, så tillsist är det mängder med olika familjer, som man sedan blir bästavänner med. Otroligt kul! Men en så länge var det bara 5 familjer här.
Mina tankar avbröts av att Melissa skrek över hela bakgården. "Carmen är här!" Allas blickar vändes mot oss och på bara några sekunder var alla samlade runt mig. "Välkommen hem!" "Gud vad stor du blivit!" "Jag känner knappt igen dig." "Hur mår du?" Jag svarade snabbt på alla frågor och kramade och hälsade på alla. Och sedan, lika snabbt som alla samlats runt mig så skingrades alla. Musiken sattes igång. Salsamusik. Underbart! En annan sak som jag älskar med mexikansk barbecue. Vi grillar inte bara, vi dansar även. För det mesta salsa. Nu kände jag igen betonggolvet som låg precis i mitten av trädgården. Herregud! Dem har kvar "dansgolvet" som jag och Melissa brukade kalla det när vi var små. Melissa såg att jag kollade på det och la sin hand på min axel. "Du får dansa senare. Du måste byta kläder! Du kan ju inte dansa sådär..." sa hon kollade på mina kläder. Baggy jeans, linne och kofta. Inte världens bästa danskläder. Jag kollade upp på Melissa och log lite svagt.
Vi gick återigen in i huset, upp för trappan och sedan till hennes rum. På bara en minut hade Melissa hittat en klänning som passade mig, och snart satt vi framför hennes spegel och fixade oss.
Vad tycker ni hittils? Tips och idéer? Kommentera!
