Tidigare: Ryan & Chaz sken upp och började prata om hur deras drömtjejer såg ut. Ryans beskrivning var extremt lik Carmen... Den jag skapade i huvudet var också det. Hur kunde jag bli kär i tjejen min bästavän är galen i?

---

Fortfarande Justins perspektiv
Jag, Ryan, Chaz & Alfredo satt i bilen på väg mot The Parloor, där vi skulle ha våra auditioner. Det stod redan massor med tjejer utanför ingången så vi körde in på baksidan. Efter att jag blev världens kändaste tonåring har bakdörrar blivit min nya bästavän. Med alla fans som står vid ingången, så är det ett måste, enligt Kenny.
Väl inne i salen där auditionerna skulle hålla till, började Chaz och Ryan hoppa runt som galningar och skriker saker som: "Jag kommer hitta min nya fru!" "Jag är galen i tjejer!" "Vi ber till Gud, för att vi är bästavänner med JB. Amen!" Den sista var den roligaste, och jag kunde inte avstå från att skratta. Dem är ju helt och hållet sjuka i huvudet! Totally! Mah weird homies forever ^^

Samtidigt några kvarter bort {Carmens perspektiv}
"Skynda Melissa! Den börjar snart och jag vill inte vara sist!" skrek jag när jag & Melissa rundat ett hörn.
"Jag springer så snabbt jag kan!" skrek Melissa tillbaka och flåsade högt.
"Jag älskar dig, mi wawa. Men du har världens sämsta kondition." sa jag och suckade.
Melissa stannade plötsligt och sa: "Spring du, jag kommer senare. Jag kommer seriöst svimma snart om jag fortsätter springa!" Jag stannade upp i ett ögonblick för att tänka och innan jag vände mig om, log jag medlidande på henne. Sedan började jag springa. Det enda som existerade var mina flåsande andetag och skorna som slog hårt i golvet för varje språng jag tog. Väskan som hängde ner för min axlar flög irriterat upp och ner på min högra höft. Men det hann jag inte tänka på för nu såg jag The Parloor. Men någonting var totalt fel. Det stod ingen utanför. Jag såg en enda person. En mörkhyad man som var på väg att stänga dörren. Fuck!
"Neeeeej! Vänta!" skrek jag så högt jag kunde och sprang så fort jag kunde mot ingången.
Mannen öppnade dörren och ställde sig utanför ingången. Måste sett extremt weird ut när jag kom där springande med öppen mun och stora ögon och massor med svordomar kommande från min mun.
När jag kom fram till dörren och sa: "Jag är här för en audition för att vara bakrundsdansare.", höjde mannen på ögonbrynen men log sedan och sa: "Du har tur, jag skulle precis stänga." Jag kramade honom snabbt och sa tack och sprang sedan in och bytte om.

Jag bytte om till mjukisshorts till knäna och ett vitt oversize-linne. Innan jag gick ut på scenen satte jag snabbt upp håret i en slarvig "boll". Jag tog tre djupa andetag och gick ut på scenen.
Scenen var redan full av omkring 50 tjejer, där häften dansade och resten stretchade. Man såg genast på dem som dansade att dem var duktiga! Vissa kanske var sämre än dem andra, men alla var suveräna! Gud, jag kommer aldrig klara det här! Vart är Ryan & Chaz när man behöver dem? Jag satte mig ner, längst fram till höger och började stretcha. Okej, tänk positivt Carmen! Du kommer klara det här. Lär dig dansen, få in den i huvudet, visa den fantastiskt och sen dansar du salsa på solot. Jag kommer klara det!
Mina tankar avbröts av att en mansröst hördes från andra sidan av scenen. "Alla samlas här!"
Alla sprang genast till mitten av scenen och försökte komma så nära rösten som helst. Olyckligt nog kom jag långt bak. Så när personen sedan sa att han skulle lära ut en dans fick jag panik. Ett ögonblick stod alla stilla, sedan helt plötsligt började alla - utan jag - dansa. Jag försökte hänga med så gott jag kunde genom att kolla på dem som dansade framför mig. Och det gick mycket bättre än vad jag trodde. Jag lärde mig snabbt dansen och när vi sedan tog paus så övade alla på dansen utan jag. Jag kunde den utantill i huvudet. Jag kände mig lite udda där jag stod helt still medan alla andra övade på dansen, så jag började öva på den för mig själv.

Jag tror jag var den första som märkte när juryn kom in i salen och satte sig vid bordet framför scenen. Det var två män i kostym och fyra stycken i hoddie. Jag kände genast igen en av dem, när han tog av sig luvan och ställde sig upp. Alfredo Flores. OMG! Jag har alltid älskat honom, han är min största idol inom dans. Min dröm kommer kanske bli sann! Jag kommer få dansa tillsammans med honom.
"Hej tjejer! Nu har ni förhoppningsvis lärt er dansen av Adam och så ja... Let's see what you got!" sa han.
Alfredo delade snabbt in oss i grupper på 10 personer. Olyckligt nog, kom jag i den sista gruppen. Den första gruppen gick upp och dansade och sedan gick dem av scenen. Gick det så snabbt!? Snart hade andra gruppen dansat, sedan hade den tredje och fjärde också gjort det och nu var det dags för min grupp. Vi gick upp på scenen och ställde upp oss i två led och musiken börjar spelas och jag börjar dansa den dansen vi just lärt oss. Jag koncentrerar mig som aldrig förr och drömde mig in i dansens värld. När låten tagit slut stannar jag upp och vänder mig med ett leende mot juryn, eller rättarsagt Alfredo. Han kollar imponerat på mig. Just mig. Han vände sig om till killen som satt bredvid honom och sa något till honom. Killen nickade ivrigt och vände sig mot mig. Kunde han inte ta av sig den där jävla luvan? Jag suckade och kollade runt på alla tjejerna som stod runt mig.

Alla de andra fyra grupperna hade nu kommit upp på scenen och ställt sig bredvid oss och alla var lika förväntade. Alla stirrade spänt på juryn och äntligen, efter några minuter ställde dem sig upp och gick mot scenen. Men efter några meter, gick männen i kostym in genom en dörr och försvann. Likaså gjorde två av killarna i hoddies, men genom en annan dörr närmare scenen. Kvar var Alfredo och en av killarna med hoddies som sakta gick upp på scenen och ställde sig framför oss.
"Ni alla var fantastiska men det är tyvärr endast 8 stycken som går vidare till nästa rond." sa Alfredo och såg medlidande på allihopa. "Anyways, dem som går vidare går genast ut genom den dörren..." fortsatte han och pekade mot dörren killarna i hoddies gått ut genom. "Och väntar därinne tills jag kommer. Och ni andra, ja. Jag tror ni vet vad ni ska göra."
Jag svalde hårt och väntade spänt på när dem skulle berätta vilka som kom vidare. Tänk om jag inte kommer vidare? OMG! Tänk om dem tyckte jag var urdålig!? Oh my good. Tänk om jag är den första som dem säger ska gå härifrån? Mina tankar avbröts av att killen i luvan började prata.
"Precis som Alfredo sa, så var alla duktiga. Anyways, let's keep going." sa han och skrattade. Den där rösten lät bekant...
"Okay, Carmen Lopez, ta ett steg framåt!" sa Alfredo högt och sökte efter mig bland alla tjejerna.
Jag svalde hårt och tog ett steg framåt. Gud, det är nu han berättar att jag tyvärr inte klarade. Ska jag springa nu så jag inte skämmer ut mig?
"Du kom vidare, sunshine! Jag blev riktigt imponerad när jag såg dig dansa, så gå nu och vänta på oss i rummet där borta."
Sa han nyss att jag kom vidare? Gud, jag kommer hyperventilera. Jag står helt still och kan inte röra mig. Detta är ju ännu mer pinsamt än att åka ut först. Jag skakade snabbt på huvudet och gick av scenen. Alfredo följde mig med blicken och log stort mot mig innan jag stängde dörren om mig.

Jag stod inne i en avlång korridor. Korridoren var helt tom förutan två dörrar rakt framför mig. Wtf? Vem har en såhär avlång korridor, men bara två rum? Jag gick sakta fram till dörren till vänster och innan jag öppnade dörren sneglade jag bakom mig. "Hoppas ingen kommer nu..." sa jag tyst till mig själv innan jag öppnade dörren och kollade mig omkring. Det var en danssal. Salen var enorm! Det var speglar överallt. Väggarna, taket. Det enda som inte visade min spegelbild var dörrarna. Jag fick världens danssug när man var i ens dröm danssal, och jag började dansa.
Jag hade dansat i en kvart när jag såg att det stod massor med folk i dörröppningen. Embarrassing!
"Öhm... Jag råkade stöta till dörren och såg danssalen så jag kunde inte låta bli att dansa..." sa jag och beredde mig för utskällning för att jag inte väntat därute som dem sagt. Istället började alla applådera. Högt! Jag höjde på ögonbrynen och kollade på alla i folksamlingen. Plötsligt stod Alfredo Flores längst fram och sch:ade alla. Han vände sig mot mig och log. "Där fick ni ett jättebra exempel på ett nästan solo." sa han och skrattade. "Anyways. Juliette, Annie, Cassidy och Amber stannar här. Och Carmen, Chelsea, Mandy och Rachel går till rummet här bredvid. " fortsatte han och nickade hejdå till mig med leende. Jag log tillbaka och gick sedan ut ur rummet tillsammans med tre andra tjejer. Precis när jag skulle öppna den andra dörren tog en av tjejerna tag i mig. "Du är ju grym på att dansa!" utbrast hon och kramade mig. "Förresten, jag är Chelsea." Och nästan exakt efter Chelsea presenterat sig, gjorde de andra tjejerna desamma. Jag log mot dem och jag sträckte mig efter dörrhandtaget och denna gången tog inte någon bort den. Vi gick tillsammans in i rummet. Även detta var en danssal, men denna salen var såååå mycket större.
"Hej tjejer!" hördes en röst. Jag vände mig hastigt om och där satt ingen annan än Justin. Och på var sida om honom satt mina två bästavänner - Ryan & Chaz.  Vad gjorde dem här?
"Vad gör ni/du här?" utbrast jag och Ryan samtidigt. Jag suckade och sa: "Jag är här för att få chansen att bli bakgrundsdansare. Vad gör ni här?"
Dem kollade på varandra och sa samtidigt: "Du är på audition för att bli en av Justins bakgrundsdansare, precis som Alfredo." Jag stog helt still i ett ögonblick och bara stirrade på dem. Hur kunde jag vara så dum att jag inte kände igen Justins röst när han pratade där ute på scenen?
"Jahaaaa..." sa jag och kollade osäkert ner i golvet. Chaz började plötsligt skratta och jag kollade upp.
"Ma girl, hur kan man vara så smart men ändå inte?" sa han och flinade.
Jag himlade med ögonen och log mot Justin och mimade förlåt och vände mig sedan om till Chelsea och de andra tjejerna som stod helt blickstilla vid ingången med blicken flygande från mig till Justin.
"Jag är bästavänner med hans bästavänner. Det är komplicerat." sa jag och log försiktigt.
Dem vaknade upp och log. Gr8! Dem tog det rätt så bra, tänkte jag innan jag vände mig om till Justin, Ryan & Chaz. "Whatever. Men vad ska vi göra nu? Flores berättade bara att vi skulle komma in hit." sa jag och kollade nyfiket på dem.
"Well, det är bara en av er som kommer bli en av mina bakgrundsdansare. Och sen är det en från Al's grupp. Men iallafall, ni ska dansa varsitt solo och sedan väljer vi en av er helt enkelt. Rachel, du får börja. Ni andra kan gå ut." sa Justin och såg medlidande på oss när han berättade att det bara var en av oss. Jag, Chelsea, Mandy och Rachel sneglade på varandra och log vänskapligt mot varandra. Sedan gick jag, Chelsea och Mandy ut. Vi kunde höra hur musiken startades inne i rummet.
Vi bestämde oss för att springa bort till omklädningsrummen och hämta våra grejer. Jag var den enda av oss som tänkte byta om, så efter dem hämtat deras saker gick dem ut och jag var ensam kvar.
Jag tog sakta ut mina svarta klackskor och min vita svart-prickiga klänning och tog på mig det. Jag liknade mamma. Det var hennes klänning innan hon dog. Jag har inte använt den sedan hon dog heller. Ville spara den till en speciell och betydelsefull stund. Någonting jag vill att hon ska se. Jag vill att hon ska vara där och hjälpa mig igenom det. Klänningen är som en del av henne, eftersom det var hennes första tävlingsklänning. Även hon, älskade att dansa. Hon hade massor med danspokaler från olika tiodans-tävlingar. Det var genom en av dem danstävlingarna hon och pappa träffades...
Mina tankar avbröts av att Chelsea kom in och sa att Mandy nyss gått in och skulle dansa och att någon av oss snart skulle in och dansa. Jag nickade snabbt och Chelsea försvann. Jag kollade på mig själv i spegeln. "Du kommer klara det här Carmen! Du har det i blodet!" sa jag till mig själv. Innan jag gick ut kollade jag snabbt min klädsel och log åt vad jag såg. En yngre version av mamma. Hoppas pappa ser det här, tänkte jag innan jag stängde dörren bakom mig och började gå mot danssalen. Halvvägs dit gick jag förbi Mandy som snabbt sa lycka till och gick sedan iväg. Väl framme utanför danssalen satte jag mig ner på golvet och vilade huvudet mot väggen. Jag antar att jag somnade en liten stund för plötsligt öppnas dörren och Chelsea kommer ut. Hon ler stort mot mig och säger att det är min tur och lycka till och dansar sedan iväg.
Jag går in i danssalen och skrattar när jag ser Ryan, Justin och Chaz tjafsa, om ingen annan än Chelsea.
"Hon är min!" "Nej hon är min!" "Jag såg henne först, dude!"
"Ey, killar! Shut up!" skrek jag och började skratta. Deras blickar vändes mot mig och dem höll äntligen käften. "Äntligen!" sa jag och flinade mot dem.
Justin skrattade och viskade något till Chaz som sken upp. "Om jag får Chelsea, så kan du få Carmen och Ryan kan ju ta Rachel?" sa han och kollade frågade på dem. Justin skrattade och log mot mig. Jag himlade på ögonen och gick fram till dem och la min cd-skiva på bordet dem satt vid. Justin tystnade och kollade nyfiket på skivan. "Salsa Dura." sa han tyst för sig själv och kollade leende upp på mig. "Så jag får se lite salsa idag alltså? sa han och vickade på ögonbrynen (sådär flörtigt ni vet). Jag skrattade och nickade. "Försök lär dig någonting lilla gubben." sa jag kaxigt och ställde mig i mitten av salen och väntade på att musiken skulle startas. Detta var första gången Ryan & Chaz såg mig dansa. Justin hade redan sett, olyckligt nog.

Äntligen startades musiken och jag dansade till rytmen. Jag hade gjort en koreografi med snabba steg och många hopp så att det inte bara var salsa. Jag hade även lagt in lite mer höfter och rumpa. Jag såg ut precis som resten av min släkt, stora former. Och jag var stolt över dem!
Jag var helt i min egna värld och när musiken tillslut tystnade och jag slutade dansa såg jag förväntansfullt på killarna. Dem satt helt stilla och bara stirrade på mig. Ryan var den som avbröt tystnaden.
"Varför har du inte sagt att du är så grym på att dansa? Eller du? Du har ju sett henne dansa!" sa han först vänd till mig och sedan till Justin. Jag och Justin fick en snabb ögonkontakt innan Justin svarade. "Jag trodde ni redan visste." sa han enkelt. Ryan suckade och vände ansiktet mot mig igen. Jag öppnade munnen för att börja förklara men Ryan skakade snabbt på huvudet och sa: "Du är så mycket bättre än de andra tjejerna!" Chaz utbrast genast: "Håller med!". Alla vände sig mot Justin.
"Vad tycker du, Biebz?" flinade jag. Han kollade på mig med de där underbara hasselbruna ögonen och släppte mig inte med blicken när han sa: "Du var fantastisk! Du har tekniken, passionen, utseendet, känslan, rytmen. Ja allting! Det går inte att förklara hur duktig du är! Och om man kollar tillbaka när du dansade dansen Adam lärde er, så är du lika bra på hiphop som salsa och balett!"
Wow, det var nog den bästa komplimangen jag någonsin fått. Den blev ju ännu bättre av att det var just Justin som sa det. Lägg av nu Carmen! Han är Selenas pojkvän, och du har känt henne sedan du var liten! sa jag argt till mig själv inne i mitt huvud. Jag kollade mig snabbt omkring för att se om någon märkte att mitt ansiktsuttryck förändrats, men nej. Thank god!
"Oj, du kan vara charmig och gullig! Det trodde jag inte. Jag som trodde du var värsta prankstern." sa jag och spelade förvånad.
Justin slutade genast lé sitt charmiga leende och fick sitt busiga leende på läpparna. "Jasså? Vänta du bara!" sa han busigt och flinade. Jag himlade med ögonen och gick fram till bordet och sträckte fram handen. "Skivan tack."
Justin höjde ögonbrynen och blinkade med ögonen. "Ett snälla kanske?" sa han.
Jag suckade. Killar alltså. "Snälla Justin!" sa jag och gjorde puppyface. Han flinade lyckligt och gav mig cd-skivan.
Han ställde sig upp och kollade på Chaz & Ryan. "Ska vi gå och berätta för Al vem det blev?" sa han.
Chaz & Ryan nickade och gick mot utgången. Jag följde med dem ut, men vi skiljdes sedan åt för dem skulle gå och leta upp Alfredo och jag skulle till scenen och vänta med de andra 7 tjejerna på vilka två det blir. Jag sa snabbt hejdå och gav alla en kram och sprang sedan ut genom dörren ut till scenen. Så fort jag kom upp på scenen ropade Rachel på mig och jag såg henne, Mandy och Chelsea sitta i en klump i mitten av scenen. Jag gick snabbt fram till dem och satte mig bredvid Mandy och vi började genast diskutera om hur det gick på vårat solo och om vad Justin sagt om dem. Jag tänkte på det Justin sagt om mig, att jag var fantastiskt. Menade han att min dans var fantastiskt eller jag.
De andras solon hade gått bra, men Justin hade bara sagt att dem var bra. Och när dem sedan frågade vad han hade sagt om mig sa jag samma sak, att han bara tyckte jag var bra.

Justins perspektiv
Jag, Chaz, Ryan & Alfredo gick genom korridoren och diskuterade om allas solon. Alfredo hade redan valt sin tjej, en söt tjej som hette Cassidy, så hans val behövde vi inte diskutera. Så vi diskuterade min tjej. Jag hade genast sagt att jag tyckte att Carmen skulle vara med när Alfredo frågade vem vi hade valt men Ryan hetsade om att Chelsea var lika bra. Jag förstår inte varför han inte vill att Carmen ska vara med i musikvideon. Det är ju världens största chans för henne, och han gillar ju henne. Då borde man ju vilja att dem ska vara lyckliga, right? Men varför vill han då att Chelsea ska komma med istället för Carmen. I don't get it.
"Ryan, jag tycker faktiskt också att det borde vara Carmen. Såg du inte hur grym hon var på hiphopen?" sa plötsligt Alfredo och kollade frågande på Ryan. Han var helt tyst men tillslut nickade han och sa tyst ja.
"Precis, hon var fantastisk! Därför borde det bli hon och inte Chelsea." utbrast jag och Al samtidigt. Vi kollade på varandra och skrattade.
"Yaya, jag bryr mig inte." mumlade Ryan och ökade takten. Vi andra hängde snabbt på och snart var vi framme vid dörren in till scenen. Alfredo öppnade dörren och jag drog upp luvan över huvudet och likaså gjorde Ryan & Chaz. Vi gick sakta upp på scenen och snart såg vi de åtta tjejerna och de såg oss. Allihopa ställde sig snabbt upp och kollade förväntansfullt på Alfredo. Några av tjejerna kollade frågande på mig, Chaz och Ryan, men när Al började prata slutade dem att tänka på det och det enda som fanns var Alfredo. Även Carmen, vackra Carmen stirrade på Alfredo som om han vore någon slags gud. Fan -.-

Carmens perspektiv
När Alfredo kom upp på scenen med tre killar bakom sig med luva visste jag på en gång att det var Justin, Chaz & Ryan. Jag började tänka på hur tyst Ryan hade varit inne i danssalen. Han är aldrig så tyst.
Men mer hann jag inte tänka på det för Alfredo började prata.
"Tjena ladies! Nu har ni dansat era solos och ni alla har varit extremt duktiga. Men som sagt, det är bara två av er som faktiskt kommer bli bakgrundsdansare. Och den första är... Cassidy Mansour." sa Alfredo och kollade runt i samlingen, hittade Cassidy och log mot henne. "Kom nu tjejen! Du förtjänar det." fortsatte han och vinkade åt sig henne. När hon gick förbi mig kunde man verkligen se hur lycklig hon var. Det forsade glädjetårar nerför hennes kinder.
Väl framme vid Alfredo kramade han om henne och tårkade hennes tårar. "Du dansar grymt ska du veta!" sa han och log stort mot henne. Hon fnittrade generat.
"Och nu till den andra." sa Al och gick ett steg närmare Justin, som fortfarande hade luvan på sig. "Den andra som kom vidare är..." Alfredo tystnade och bredvid honom drog Justin av sig luvan, tog ett steg framåt och skrek: "Carmen Lopez!". Han log stort mot mig när jag gick fram till honom och gav honom en kram. När jag sedan fick en kram av Alfredo fucking Flores, kunde jag inget annat än få för mig att jag drömmer. Men nej, det gör jag inte. Jag ska faktiskt dansa tillsammans med Alfredo Flores - på Justins konserter däremot - där alla kan se mig. Det kan jag bara utrycka med fyra ord. Oh-my-fucking-good!